Andreas Bergh

I OECDs index för employment protection laws (EPL) har Sverige länge legat konstant på 2,49 (jämfört med snittet på 2,1 och Danmarks 1,8. Skalan är 0-6).

Det senaste som hände var väl 1997 när två-personersundantaget från turordningsreglerna infördes för företag med färre än 10 anställda.

Men 2008 föll Sverige i index från 2,49 (som vi haft sedan 1998) till 2,18. Vad är det jag har missat? Har regeringen fått igenom en flexibilitetsreform trots (på grund av?) all retorik kring att gilla den svenska arbetsmarknadsmodellen?

Någon som vet? Indexet ska inte mäta akassans generositet, så det borde inte vara förklaringen...

Som jag brukar påpeka lite då och då, är sysselsättningskvoten ett trubbigt mått eftersom den inte säger något om hur mycket folk arbetar - bara om de arbetar eller ej. Att bara räkna antalet sysselsatta är om omöjligt ännu sämre, eftersom man då inte ens korrigerar för befolkningstillväxt.

Om någon, exempelvis inför en viktig TV-debatt, ändå vill räkna antalet sysselsatta, tar det inte lång tid att via scb.se få fram de relevanta siffrorna:

Aningen intressantare är, som jag räknade ut för fem (!) år sedan, antalet arbetade timmar satt i relation till befolkningen i arbetsför ålder.

Tyvärr ingår detta mått inte i SCBs standardstatistik vad jag kan se: De envisas med att sätta antalet arbetade timmar i relation till arbetskraften, som ju är en politiskt manipulerbar delmängd av befolkningen (till skillnad från antalet människor i vuxen ålder).

Jag börjar ana vad hr Bjørnskov syftade på, i kommentaren om att Paul Collier drar slutsatser som inte riktigt har täckning i data.

Samtidigt gillar jag hans sätt att i populärvetenskaplig form spinna en liten historia (ofta övertygande) kring varje koefficient och interaktionseffekt i sina papper.

I kapitel 3 i The bottom billion diskuterar han the resource curse (fenomenet att fattiga länder med värdefulla naturtillgångar snarare drabbas än gynnas av resurserna).

Problemen med naturresurser har visat sig vara särskilt stora i demokratier. Faktum är att oförmågan att hantera värdefulla naturresurser enligt Collier kan förklara varför demokratier i allmänhet inte växer snabbare än icke-demokratier:

In the absence of natural resource surpluses a fully democratic polity outperforms a despotic autocracy by around two percent per year. By the time natural resource rents are around eight percent of national income, the growth advantage of democracy has been eliminated. Beyond this, the net effect of democracy is adverse.

Collier menar sig också ha undersökt vad i demokratin som skapar problem. Hans svar: brist på "checks and balances", alltså maktdelning, minoritetsskydd och granskningsinstitutioner som fri press.

Demokratiska val utan en tydlig avgränsning för vad majoriteten får göra och hur det får ske, leder helt enkelt till att folk köper röster för att vinna val och komma över naturresurserna, som sedan extraheras för att finansiera röstköpen.