Andreas Bergh

Upptäckte nyss bloggen "produktionen av socialdemokrati", där jag är länkad under rubriken "Socialdemokratiska bloggare och bloggare som borde vara socialdemokrater". Intressant.

Dessutom finns en ganska lång kommentar till Den kapitalistiska välfärdsstaten, med flera intressanta frågor och funderingar:

Vi devalverar visserligen inte längre, men motsägs inte påståendena om större stabilitet efter 1990 delvis av den reformtäthet som Bergh själv utförligt beskriver?

Detta är en mycket bra poäng: Å ena sidan är vissa institutioner bra för att de skapar stabilitet, å andra sidan skapas onekligen viss instabilitet när institutioner reformeras... Jag ska skriva ett svar i deras kommentarsfält när jag funderat en smula på deras kommentarer!

Jag vet inte hur mycket av Lunds universitets budget som går till olika former av IT-stöd. Jag har dock fått intrycket att det utvecklas mycket system och plattformar på alla möjliga nivåer.

Därför är det lustigt att när kommunikationsavdelningen vid universitetet bjuder in till seminarium om social medier (rubrik: Hur startar man en debatt i dagens medielandskap?) kan jag inte hitta info om det på deras hemsida, annat än genom att söka på föredragshållaren PM Nilsson, vilket leder till medicinska fakultetens nyhetsbrev. Via ekonomihögskolans nyhetsbrev har jag också uppmärksammats på seminariet.

Ännu roligare att ironisera över är följande: För att hantera anmälningarna till seminariet använder kommunikationsenheten gratislösningen google spreadsheet. (!)

Googles webbaserade gratisprogram är lustigt nog även vad jag använde när jag behövde snickra ihop kurshemsidor åt kursen i institutionell ekonomi för något år sedan.

En stilla undran: Om både lärare nere på föreläsningsgolvet och den centrala kommunikationsenheten använder googles gratislösningar för dagliga IT-relaterade göromål, läggs då universitetets IT-budget på rätt saker?

(notera att jag nu kör lite 'dom där uppe - vi här nere'-retorik. det är inte ofta man som medelklasslyngel kan formulera sig på detta vis...)

Tidigt i januari hade Sydsvenskan en utomordentligt intressant artikelserie om landgrabbing: Fenomenet att företag (ofta från västvärlden) och stater (ofta asien/arabländerna) köper/leasar/hyr mark i fattiga länder för att bedriva storskaligt jordbruk. Jag tänkte tipsa om artiklarna då, men av någon anledning lades bara en ut på nätet (vad jag kan se, vilket är synd). Här är ett utdrag ur den artikel som finns tillgänglig, och som handlar om en saudi-etiopisk miljardär nu bedriver storskaligt jordbruk i Etipoien:

Den etiopiska regeringens logik är enkel. Den anser att det i Etiopien finns mer bördig och brukbar jord än den egna befolkningen kan ta hand om. Åtminstone med den begränsade tillgång till teknik och kapital som nu finns.
Idag plöjs det mesta av Etiopiens åkerjord med oxar. På fälten ser man bönder skörda för hand med en skära. Hugg för hugg. Farmen i Awassa har den senaste gödningstekniken och sköter bevattningen med datorer.
– Snart ökar vi vår odlingsyta från tjugo till tusen hektar. Då ska vi anställa runt 20 000 arbetare. Det är inget problem. Det finns en och en halv miljoner människor här i närheten. Runt hälften av dem är arbetslösa, säger Geieta Bijiga, farmens direktör.

I artikeln finns också en faktaruta som lyftar fram positivt och negativt med fenomenet:

Positivt
• Jorden brukas i alla fall inte (ibland).
• Tekniklyft för Etiopien. Anställda lär sig hantera ett modernt jordbruk, nya maskiner importeras.
• Kapitalinflöde i landet.
• Jobbtillfällen.
• Mer mat kan säljas lokalt.
• Vägnät och andra kommunikationer byggs ut.
• Förpackningsindustrin utvecklas lokalt.
• Nya industrier, som blomsterproduktion, uppstår.

Negativt
• Extremt låga priser. Landets bästa jordar skänks i princip bort.
• Lokalbefolkningen skuffas undan. Ibland brutalt.
• Ingen hänsyn tas till traditionellt jordbruk.
• Mat som skulle kunna föda Etiopien går på export.
• Inga reglerade former för hur jorden ska återgå till lokalbefolkningen.
• Jorden utarmas med ensidig produktion.
• Tär på höglandets vattenresurser.
• Ingen minimilön på farmerna.

Jag skulle kunna invända mot resonemanget kring vissa av punkterna ovan ('Mat som skulle kunna föda Etiopien går på export' är en klassiker i sammanhanget). Sedan SVT klampade in i frågan, framstår dock Sydsvenskans artiklar som ett under av initierad och nyanserad journalistisk.

Från SVTs Rapport

Den här nya affärsidén har blivit en ny typ av kolonialism .. Marken har blivit en en global handelsvara som riskerar att göra fattiga länder ännu fattigare.... Säljare: fattiga länder, som sällan har något val ... enorma områden av Amazonas regnskogar har blivit sojafält...

Ännu värre blir det om man går till något SVT kallar Korrespondenterna:

...globala riskkapitalbolag köper jordbruksmark som en bra investering och eftersom de spekulerar i att livsmedelspriserna kommer stiga i en värld som lider av klimatförändringar och befolkningsökning

För tydlighets skull:  Utan tvekan är det så att mycket landgrabbing verkar helt förkastlig. I hur stor utsträckning har en regering rätt att flytta på sina invånare? Och nog blir man nyfiken på vad Etiopiens jordbruksminister har för metoder när han svarar så här:

– Vi garanterar alla investerare att ta hand om eventuella tvister med lokalbefolkningen. Vi tar oss an att förklara för dem varför jordreformen ligger i deras eget intresse.

Och om lokalbefolkningen inte håller med?
– Då övertygar vi dem.

Men på SVTs sidor antyds inte med många ord att det finns en rad positiva effekter både på kort och lång sikt. Den intressanta frågan är hur vi bäst hjälper fattiga länder att dra nytta av denna plötsliga investeringsvilja!

Skriver lite mindre här nu, pga undervisning.

Å andra sidan verkar delar av samhällsdebatten gå i cirklar: När nu OBS i P1 gått från Wilkinson&Picket till en viss Richard Florida, är det bara att damma av gamla godingar...