Aningen sent tänkte jag kommentera debatten om vem som använder RUT. Jag har glömt de exakta siffrorna, men i gengäld kan den teoretiska modellen - ett cirkeldiagram - tillämpas för att besserwissra i andra debatter också.

I diagrammet har befolkningen delats in i två ömsesidigt uteslutande grupper: Höginkomsttagare (A) och icke höginkomsttagare (B). Dessutom har de som uppfyller en tredje egenskap - använder RUT-avdraget - markerats med en röd streckad tårtbit (C).

Som synes gäller följande:

1. Bland höginkomsttagare är RUT-användande betydligt vanligare än bland andra.

2. De flesta som använder RUT är inte höginkomsttagare.

Båda är sanna uppenbart sanna, vilket framgår av cirkeldiagrammet.

Det är således tämligen tokigt att ordna en debatt mellan någon som hävdar 1 och någon som hävdar 2. Det ter sig också underligt att påstå att 1 skulle vara riktigare än 2, eller vice versa.

Av cirkeldiagrammet framgår för övrigt också följande:

3. De flesta använder inte RUT.

OBS: Bilden är inte skalenlig på något sätt. Orsaken till att den skenbara diskrepansen mellan olika debattörers syn på Almega-statistiken blev så stor, är att höginkomsttagare är väldigt sällsynta.

Så till debatten om våld mot kvinnor.

Låt A vara alla med valfritt orsaksattribut (alkoholist, man, nybliven arbetslös, taskig fadersrelation eller liknande), låt B vara de som saknar detta attribut och låt C vara de som slår kvinnor.

Följande gäller:

1a. De med orsaksattributet är överrepresenterade bland de som slåss.

2a. De flesta som slåss saknar orsaksattributet.

I debatten uttrycks 2a ofta i vaga termer (kvinnomisshandlaren kan vara "vem som helst" eller är oftast en "helt vanlig familjeförsörjare" eller något ditåt). Detta ökar såklart chansen att den oundvikliga radiodebatten i p1 blir rejält infekterad. Programledare kan nämligen inte förväntas reda ut enkel statistik på detta sätt.

Naturligtvis gäller även följande:

3a. De flesta slår inte kvinnor.

I debatten om kvinnovåld (dock ej i RUT-debatten) tenderar även detta att uppfattas som ett provocerande påstående, varför även denna "åsikt" brukar vara representerad i debatten, som då blir fullständigt outhärdlig.

Vad menas?

Alternativ A innebär att RUT avskaffas omedelbart efter en rödgrön valseger, så resolut att framtida borgerliga regeringar inte ens kommer att bry sig om att försöka återinföra avdraget.

B innebär att de rödgröna enas om att avskaffa avdraget i en takt förenlig med målet om full sysselsättning dock senast 2020.

Jag gissar att båda ovanstående är ganska osannolika, och satsar mina slantar på alternativ C, att hus-avdraget är den nya skolpengen. Jag tillåter mig att brodera ut lite...

C. Avdraget avskaffas under mandatperioden, men återinförs omedelbart under annat, mer socialdemokratiskt klingande, namn.

Det nya avdraget är riktat mot låginkomsttagare och äldre, men efter några år har gränserna glidit så att de flesta kvinnor räknas som låginkomsttagare, och alla över 55 räknas som äldre. 

Historien skrivs om så att utländska statsvetare kommer att hävda att socialdemokraterna införde avdraget (jfr skolpengen).

Daniel Lind utvärderar avdraget och kommer fram till att den höga sociala rörligheten i Sverige gör att avdraget inte blivit en fattigdomsfälla, utan snarare en väg in på arbetsmarknaden.

Mona Sahlin påpekar stolt att hon redan 1996 insåg att detta var framtidens melodi för socialdemokratin.

Frågan är väl bara vad det kommer att heta.

Hushållsstöd för arbetarklassen, kanske? Förkortat: Husa.

En första nationell konferens för svensk nationalekonomi hålls i Lund hösten 2010 med start på förmiddagen fredagen den 1 oktober, och med avslutning på eftermiddagen lördagen den 2 oktober. Uppsatser inom nationalekonomins alla områden välkomnas.

Inbjuden huvudtalare är professor Torsten Persson, IIES, Stockholms universitet.
...
Utöver sessioner med presentation av forskningsresultat kommer konferensen att erbjuda plenardiskussioner kring undervisningsfrågor, utbildnings- och forskningspolitik samt praktisk ekonomisk politik. En postersession kommer att organiseras, med framför allt doktorander och nydisputerade som målgrupp.

Så ett tips till andra sidan: Skippa genast argumentet att man ska leva som man lär, nyligen vevat i Aftonbladet. Det finns nämligen ingen poäng att systematiskt leva som man lär. Ibland är det direkt korkat att leva som man lär.

Det man förespråkar som politiker är en idé om hur samhället skulle kunna fungera. Hur man lever är ett privat rationellt beslut baserat på hur samhället ser ut just nu.

I spelteoretiska termer: Jag kan argumentera för att en annan jämvikt är överlägsen, men min strategi bygger på förväntningar om folks beteende i nuvarande jämvikt.

Fortfarande inte övertygad? Ok. Jag anser att man bör köra på höger sida vägen. Men jag sätter ingen dygd i att göra detta överallt, exempelvis i London. Hyckleri? Snarare hänsyn och självbevarelsedrift.

När politiker inte lever som de lär, är det ofta mer fruktbart att kritisera lärorna än levernet. Så låt socialdemokrater anställa hemhjälp, bo i bostadsrätter, sätta barnen i friskola och så vidare. Men fråga gärna dem på vilket sätt samhället skulle bli bättre om ingen betedde sig så.

Ingen ny debatt f ö. Men en av de frågor där jag håller med Ali Esbati.

"Skattesystemet ska vara så neutralt som möjligt"

Jag har tidigare påpekat att det är underligt att kalla avdraget för en subvention eftersom verksamheten fortfarande är beskattad, om än aningen lägre. Mot detta kan då invändas att en subvention är som en negativ skatt och att felet ligger i asymmetrin mellan olika branscher/anställningar/transaktioner.

Gott så. Självklart kan en skattenedsättning ses som en subvention. Enklast blir diskussionen dock om även subventioner ses som subventioner, varvid frågan blir endimensionell: Hur mycket subventioneras olika aktiviteter i ekonomin?

Jag har inte hela listan, men väl en partiell dito. Den visar att det även utan ROT & RUT varierar kraftigt hur mycket olika anställningar subventioneras/beskattas. Det är således mindre troligt att det är principen om neutral beskattning som är den genuint ömmande tån.

Här kommer listan. Bland det minst subventionerade/mest beskattade hittar vi...

Anställning (ej hushållsnära) av höginkomsttagare som betalar värnskatt. Summan av lagstadgade sociala avgifter, värnskatt, vanlig statlig inkomstskatt och kommunalskatt gör att nästan bara storföretag och statliga verk har råd med dylika.

Därefter hittar vi anställning av höginkomsttagare som inte betalar värnskatt. Aningen billigare, men fortfarande inget Svensson kan unna sig.

Anställning av vanlig löntagare är i jämförelse med ovanstående rena kapet: För en totalkostnad på 14000 kan personen få uppemot 8000 i handen. (tidigare bruttokostnad var 16 000 - passa på innan jobbskatteavdraget ryker!)

På ännu högre subventionsgrad hittar vi anställning av unga, gamla och flyktingar, enligt de så kallade nystartsjobben som ger dessa grupper sänkt arbetsgivaravgift. Rabatten gjordes nyligen ännu större som en krisåtgärd.

Prylar är enligt detta synsätt mer subventionerat än att anställa människor. På de flesta grejor utgår bara 25 procents moms.

Livsmedel är ännu mer subventionerat (dock ej levande djur, förutom ostron, som är levande men räknas som livsmedel och därför omfattas av undantaget och endast momsbeläggs med 12 procent. Gäller dock ej om ostron säljs som naturläkemedel).

Ännu högre subventioner får böcker och tidskifter (dock ej e-böcker och e-tidskrifter, eller böcker där mer än hälften av sidorna är avsedda för urklippning), med bara 6 procents moms.

Viss idrotts- och kulturverksamhet är helt momsfri, liksom terapi hos legitimerad psykolog.

Lönebidragsanställning i idéell förening med kommunalt bidrag måste anses synnerligen högt subventionerad.

Bland de allra mest subventionerade hittar vi de 156 personer som åtnjuter Statlig inkomstgaranti för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv.

Visst kan man tycka att det är fel att det finns så många skattesatser/subventionsgrader, och att staten av neutralitetsskäl bord ha samma skatt/subvention på allt.

Frågan är bara om den skatten/subventionen ska vara positiv eller negativ.

Argumentet var tveklöst korrekt. Men även detta argument kan numera slå tillbaka: Efter ett riksdagsbeslut förra våren är RUT- och ROT-avdrag samordnade till ett och samma avdrag: Hus-avdraget. Från skatteverkets hemsida:

Följande räknas som husarbete:

• reparation och underhåll, ombyggnad, tillbyggnad (ROT-arbete)
• hushållsarbete som städning, klädvård, enklare trädgårdsarbete samt barnpassning och annan tillsyn

Jämfört med situationen när det fanns separata ROT och RUT-avdrag, är alltså Hus-avdraget en marginell förenkling av skattesystemet, och det är knappast krångligare än när det bara fanns ett ROT-avdrag.

Jag misstänker även på denna punkt att de flesta som ogillar tanken på skatteavdrag för hushållsnära tjänster gör detta oavsett om avdragets konstruktion krånglar till eller förenklar skattesystemet en smula.

Skattesystemet är redan förhållandevis krångligt, och på marginalen gör detta avdrag faktiskt inte särskilt stor skillnad. Det finns argument som biter betydligt bättre...

Häng inte upp argumentationen på att avdraget är dyrt och  tar resurser från mer angelägna delar av den offentliga sektorn. Sådan argumentation kommer sannolikt att slå tillbaka.

Förr eller senare kommer det att göras en rejäl utvärdering av kostnaden för denna skattereduktion (Maud har tydligen redan bett RUT skriva en pm...) Vad kommer en sådan att visa?

Det rör sig alltså om en minskad total skattebelastning på sysslor som

Man behöver inte ha någon övertro på dynamiska effekter för att inse att det är ganska troligt att avdraget ökar de totala skatteintäkterna.

Och jag anar att de flesta som ogillar avdraget gör det oavsett om effekten på skatteintäkterna är plus eller minus 100 miljoner.