måltidsvanorna påverkar attityderna … De som äter tillsammans känner inte bara större tilltro till sina medmänniskor utan också till politikerna och uppvisar även större tilltro till den egna förmågan att influera de förtroendevalda. Också toleransen ökar.

Det råder ingen tvekan om att författarna tror sig veta åt vilket håll orsakssambandet går:

Men hur uppstår i sin tur ett socialt kapital? Det är här måltiden kommer in. Måltiden erbjuder en mötesplats, där människor lär sig att umgås med varandra och utvecklar sympati för varandra.

Men även om ensamätarna med odemokratiska attityder är ganska få i vårt land utgör de naturligtvis ett stort problem. Den nya individualismen har en baksida. Det finns en isolationism i det moderna samhället, som gynnas av teknikutvecklingen i form av nätet, tv, mobilen.

Vilka skriver då detta? Jo, ingen mindre än statsvetarprofessorn Leif Lewin tillsammans med Evelina Stadin, som presenteras som “C-student i statskunskap vid Uppsala universitet” [heter det fortfarande C-nivå?]

En tänkbar förklaring till den besynnerliga texten återfinns i Lewins presentation:

Leif Lewin är professor emeritus vid Uppsala universitet och Måltidsakademiens förste preses.

Om måltidsakademien kan man läsa mer här, bland annat:

Måltidsakademien inrättades år 2000 i ambitionen att främja måltidskunskapen genom att föra samman företrädare för skilda discipliner till ett mångvetenskapligt möte.

Kommissionen kommer att sammanställa fakta och erfarenheter från länder som har lägre arbetslöshet och högre sysselsättning än Sverige. Kommissionen kommer att ledas av Mårten Palme, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet. Övriga ledamöter i kommissionen är: Bertil Holmlund, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet, Eva Mörk, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och Robert Östling, forskare vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet.

Den stora frågan är om kommissionen klarar av (får lov?) att se bortom det tämligen ointressanta genomsnittet för svensk arbetslöshet på drygt 8 procent. Åtgärder för ökad sysselsättning i Sverige borde numera vara nästan liktydigt med åtgärder för en bättre arbetsmarknad för marginalgrupper, i synnerhet utlandsfödda.

Som framgår av diagrammet nedan (baserat på SCB:s aprilsiffror) har arbetslöshetsgapet mellan inrikes- och utrikesfödda ökat de senaste åren (både under alliansens maktinnehav, men även 2005).

Fredrik Reinfeldt har faktiskt försökt påtala problemet. Då gick folk i taket över den kanske inte helt lyckade formuleringen "etniska svenskar" och började hävda att regeringen skyller arbetslösheten på invandrarna (vilket är en konstig och föga konstruktiv tolkning).

Mårten Palme och gänget ovan ger oss nog en bättre diskussion än så!

Korruptionsforskaren Andreas Bergh hävdar att politikerna måste tillsätta en oberoende kommission. Efter hans utspel i GP meddelade majoritetspartierna S, V och MP att de vill ha en utomstående aktör för att granska om staden gjort tillräckligt. M, FP och KD svarade med ett förslag om en oberoende granskningskommission.

Nu är granskningen klar. Man går hårt åt den så kallade Göteborgsandan:

Det fanns, och finns, en institutionaliserad, historiskt omhuldad göteborgsanda – och en bild av denna anda – där gränsöverskridande samarbete, pragmatisk handlingskraft och synbara resultat står i centrum. Den kom att dominera. Värden som professionell självständighet, formalia, insyn och opartiskhet hamnade delvis i skymundan. Även ett kraftfullt politiskt ledarskap vred uppmärksamheten åt annat håll. Koncentrationen av makt skapade en ängslig anpasslighet som höll tillbaka professionell mångfald, civilkurage och öppenhet, ibland även politisk opposition.

Förslagen:

(1) Skapa tydliga men få gemensamma styrdokument
(2) Ledningen ska visa vad en god och opartisk förvaltning innebär
(3) Förtydliga politikernas och tjänstemännens roller
(4) Rekrytera chefer och andra tjänstemän utifrån meriter
(5) Skapa utbildningar och arbetsförutsättningar för professionalitet
(6) Skapa rutiner för anmälan av bisysslor
(7) Utpeka en tydlig mottagare av interna anmälningar
(8) Professionalisera den kommunala revisionen
(9) Utveckla former för en dialog med medborgarna
(10) Inrätta Göteborgs Stads gästprofessur för forskning om den
demokratiska rättsstaten.

Ang. den sista punkten: Jag ser vissa likheter med Malmökommissionen, i det att forskare kräver mer resurser till forskning.

I inlägget “En nationalekonomilektion” reageras på den enkla handelsmodellen, med följande ord:

den gigantiska orimligheten i att två personer på en öde ö skulle välja att bedriva handel snarare än att bara samarbeta med varandra

En anonym kommentar i tråden längre ner invänder:

Om de samarbetar genom att den ena ger sig ut och plockar bär och den andra fiskar och sedan delar på det dom fått in så bedriver dom ju faktiskt både handel och samarbete. Du får bär av mig om jag får fisk av dig = (bytes)handel = samarbete. Det är ju bara om båda enbart konsumerar de som de själva samlat in som ingen handel bedrivs och heller inget samarbete

och får svaret:

Nå, jag skulle beskriva det som samarbete och inte handel…

Nog är detta illustrativt? Mycket vore vunnet om nationalekonomer lär ut ämnet genom att börja med samarbetsproblemet, och sedan förklara att handel – och därmed marknaden som institution – kan förstås som en form av samarbete.

Sedan slog det mig: Jag har ju varit med om att skriva en lärobok som försöker lära ut mikro på just detta sätt.

I morse pallrade jag mig till skatteskrapan i Stockholm för att tillsammans med Erik Åsbrink kommentera det faktum att LUF och SSU enats om huvuddragen i en skattereform. I korthet vill de avskaffa en rad avdrag och alla selektiva momssänkningar, för att istället sänka inkomstskatten rejält, så att marginalskattetrappan blir 0, 20, 30 och 50 procent. Det kan beskrivas som förra skattereformens 0, 30, 50 men med ytterligare en sänkning i låga inkomstlägen.

Det är ingen dum idé, även om jag själv brukar föreslå 0, 20, 40. Erik Åsbrink överraskade med att föreslå en platt skatt på 30 procent.

Man har räknat på effekterna statiskt, så att det hela går någorlunda ihop. Bilden nedan sammanfattar det mesta i förslaget:

I sak: Man löser inte megastrulet kring 3:12-reglerna som pågår i detta nu. Dessutom bör nog avskaffandet av ränteavdragen bör ske successivt under lång tid, för att inte skapa oro och kraftiga prisjusteringar.

Detta är dock randanmärkningar: Rapporten är utmärkt och mycket mer seriös än vad man rimligen kan kräva av ungdomsförbund, i synnerhet när det är en kompromiss mellan ett borgerligt sådant och SSU.

Förhoppningsvis tar moderpartierna signalen på allvar.

En annan liten detalj är att s och fp inte längre räcker för att få en reform klubbad i riksdagen. Men det finns en hel del i förslaget som miljöpartiet borde gilla…

1. Har nyss recenserat Statsvetenskapens frågor på www.delibris.se. En mycket trevlig bok:

Möjligen hade jag låga förväntningar: När svenska statsvetare ger ut en bok på studentlitteratur, associerar jag fortfarande till Lennart Lundquists säregna skapelser på förlaget under 1990-talet. Men detta är en bok som i bättre stunder påminner om en Freakonomics ur ett statsvetarperspektiv, minus de självsäkra slutsatserna, överdrifterna och faktafelen. Inte dumt alls.

2. En annan bok jag nyligen läst och gillat är The Moral Foundation of Economic Behavior. Den innehåller inte så mycket nytt, men författaren David C Rose gör en bra sammanfattning av annan forskning för att driva hem sin tes om vikten av moral som får oss att avstå från att gratisåka på andra även när de andra är så många att ingen enskild individ tar skada.

Många av Rose resonemang påminner mig mycket om Robert H. Franks (lysande) bok “Passions within Reason” med undertiteln “The Strategic Role of the Emotions”

Boken har nyligen anmälts i Ekonomisk Debatt, av Per Martin Meyersson. Här finns en föreläsning av författaren om boken.

3. En av de böcker jag läser just nu är den bästa jag läst på mycket längre: The righteous mind av Jonathan Haidt.

Det var mycket länge sedan jag lärde mig så mycket intressant. Det är en flygplatsbok av det bättre slaget. The Guardians recension tar fasta på en mycket smal del av boken. Själv har jag bara läst en tredjedel, så jag kommer nog att återkomma till den.

På den tillhörande websidan finns intervjuer och roliga bilder:

Två av Malmökommissionens förslag som uppmärksammats en hel del  rör försörjningsstödet:

• Höj det kommunala försörjningsstödet till barnfamiljer med långvarigt försörjningsstöd. (s. 60)
• Inled en diskussion på nationell nivå om att höja riksnormen för nationellt försörjningsstöd. (s 102)

Det finns många problem med det svenska försöjningsstödet. Är ett av dem att stödet är för lågt? I jämförelse med andra länder utmärker sig Sverige genom att stödet exklusive hyra inte är särskilt högt. Däremot är det svenska systemet jämförelsevis generöst när hyran räknas in.

Figuren – hämtad från min Fores-bok om segregation och ekonomiska frizoner – bygger på OECD-data.

OBS1: OECD anger stödet relativt medianinkomsten. I absolut nivå är alltså det svenska stödet även utan hyresersättning högre än exempelvis i Portugal då medianinkomsten är högre i Sverige.

OBS2: OECD räknar mer en hyra på 20 procent av medianinkomsten medellönen, vilket för Sveriges del innebär 5800 kr. Det totala stödet kan alltså bli både högre eller lägre beroende på hyran. Enligt Boverket (2010) var den genomsnittliga månadshyran 2009 för 2 rum och kök 4 537 kr i det befintliga beståndet, 6 959 kr i allmännyttans nyproduktion och 8 459 kr i privat allmänproduktion.

Huvudproblemet med det svenska försörjningsstödet är således knappast att den totala nivån är låg. Däremot är det ett problem att en stor andel av stödet är kopplat till utgifter såsom hyra – en konstruktion som försvårar för individen att påverka sin situation genom egna beslut.

Systemet tillåter inte att man sparar pengar till en bil eller till ett körkort, och det går inte att få pengar över genom att sänka boendekostnaden: Den som minskar sin boendekostnad med X kronor, får stödet sänkt med X kronor.

Vad kunde kommissionen ha föreslagit?

Ett alternativ är att betala hyresersättning som en schablon istället för att ersätta hela hyran. Generellt sett kan man öka människors frihet och minska den integritetskränkande behovsprövningen genom att minska konsumtionsstyrningen. I dagsläget är stora delar knutet inte bara till hyra, utan till kollektivtrafik, fackavgift, akasseavgift, livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning, telefon och TV- avgift.

I praktiken betyder detta ofta mot uppvisande av kvitto. Nog finns här utrymme att reformera?

Ett annat tänkbart förslag är att göra det möjligt för ungdomar att få hjälp att ta körkort inom försörjningsstödets ram.

I korthet: En del av de ökade hälsoklyftorna i Malmö beror på ändrad demografisk sammansättning i de grupper som studeras. Det skulle vara lättare att bedöma hur oroväckande de ökade klyftorna är, om vi vet hur mycket som beror på sammansättningseffekter.

Ur Malmökommissionens rapport, sid 15:

Skillnaderna [i förväntad livslängd] mellan förgymnasial och eftergymnasial utbildning 1991–1995 var fem år för män och ökade till sex år 2006–2010. Skillnaden mellan Malmökvinnor ökade under samma period från tre till fyra år.

De ökande klyftor som beskrivs i citatet ovan illustreras av en figur:

Det är naturligtvis inte fel att beskriva skillnader i förväntad livslängd på detta sätt. Men är det en oroväckande utveckling som avtecknar sig? Det är svårt att säga.

När fördelningar ska beskrivas jämförs ofta exempelvis de högsta 10 procenten med de lägsta 10 procenten. Men diagrammen ovan visar inte skillnaden i livslängd mellan de 10 procent med högst och lägst utbildning. Det visar skillnaden mellan utbildningsgrupper vars storlek och sammansättning ändras med tiden.

Fenomenet noteras kort i rapporten:

Samtidigt är det troligt att de knappt 20 procent i landet som idag endast har en förgymnasial utbildning utgör en socialt mer marginaliserad grupp än de 40 procent med förgymnasial utbildning 1990.

Detta är ett kraftigt understatement. Måttet på klyftor kan ifrågasättas genom att göra ett enkelt tankeexperiment:

Antag att man hade lyckats ännu bättre med att få fler med låg utbildning att gå vidare till gymnasium och högskola. Den undre kurvan i figurerna skulle då utvecklats ännu flackare. Kanske hade den t o m fallit. Det skulle se ut som om klyftorna ökar och de sämst ställda får det sämre. I själva verket får många lågutbildade får det bättre, varpå och då lämnar den nedersta gruppen – vilket i sin tur gör att de allra längst ned i den gruppen väger tyngre i gruppens medelvärde, som då minskar (trots att ingen individ fått sämre hälsa).

En liknande sammansättningseffekt uppstår i den övre gruppen när allt fler läser vidare. Om man inte har dessa så kallade sammansättningseffekter i åtanke, gör figurerna ovan att hälsoutvecklingen ser sämre ut än vad den faktiskt är.

En annan sammansättningseffekt som kommissionen inte ordar mycket om, är att en allt större del av Malmös befolkning har levt stora delar av sina liv någon annanstans än i Malmö.

Hälsan anses känslig för vad som händer tidigt i livet. Därför är det troligt att en dubblering av andelen utlandsfödda (från 15 till 30 procent) har betydande effekt på hälsofördelningen. Malmö skulle sannolikt kunna undvika ökade hälsoklyftor (såsom de mäts i kommissionens rapport) om staden tar emot färre flyktingar. Det är gissningsvis inte den slutsats kommissionen vill dra.

Så – vad betyder allt detta?

En del av de ökade hälsoklyftorna torde alltså kunna förklaras av att allt fler läser vidare och av den ökade andelen utlandsfödda. Oavsett vad man tycker om utbildnings- och invandrarpolitiken är det därför av intresse att ta fram mått på klyftor som korrigerar för dessa sammansättningseffekter.

Det är synd att kommissionen inte gjort detta. Om merparten av de ökade klyftorna kan förklaras av dessa två, är det ju goda nyheter för den som ogillar hälsoklyftor men som tycker det är bra att den högre utbildningen expanderar och att Malmö tar emot många utlandsfödda.

I korthet: Bristen på diskussioner om kostnadseffektivitet och prioriteringar gör det svårare för seriösa beslutsfattare att dra nytta av rapporten – och lättare för den som bara vill lägga rapporten till handlingarna utan åtgärd.

I inledningen klargörs att fem perspektiv varit vägledande för Malmökommissionen:

1. Etik: det är omoraliskt att inte genast vidta åtgärder mot ojämlikhet i hälsa när orsakerna
   är kända och påverkbara och det kan ske med rimliga insatser
2. Ett hållbarhetsperspektiv
3. Ett sociologiskt samhällsperspektiv vilket lägger vikten vid integration, i betydelsen av faktisk delaktighet såväl som känsla av delaktighet.
4. Ett genusperspektiv

Det femte är ett “socialt investeringsperspektiv”, som förklaras så här i början av rapporten:

Malmökommissionen [förespråkar] ett socialt investeringsperspektiv. Det handlar i stora drag om att se sociala insatser och satsningar som investeringar, inte som kostnader.

Formuleringen är konstig. Det finns ju ingen motsättning mellan att se en social insats som en investering och att se dess kostnader. Borde det inte vara just grupper som Malmökommissionen som hjälper beslutsfattare att väga fördelarna med olika sociala insatser mot deras kostnader, så att vi satsar resurserna där de till låg kostnad gör stor nytta?

Det blir inte klarare när man läser vidare:

Utifrån ett socialt investeringsperspektiv är det också viktigt att stärka sambandet mellan tillväxt och en jämlik välfärd, förbättra kvaliteten på jobben och framhålla trygghet som ett värde i sig.

Begrepp som på detta sätt kan töjas och innefatta både det ena och det andra underlättar varken analys eller debatt.

Vad borde man gjort istället?

Det kanske låter tråkigt, men nog borde kostnadseffektivitet vara vägledande i ett arbete som detta?

Beslutsfattare vill rimligen veta vilka åtgärder som till relativt låga kostnader kan förväntas ha stora och säkra positiva effekter på de sämst ställdas välbefinnande. Istället har kommissionen levererat 72 ej rangordnade åtgärder som ska “minska skillnader i hälsa och verka för en hållbar framtid.”

Många förslag torde kosta en hel del, samtidigt som det är svårt att säga hur stor effekten på malmöbornas hälsa blir:

“ge samtliga elever med utländsk bakgrund tillgång till och erbjudande om studiehandledning på modersmål.”

“öka andelen högskoleutbildad personal i Malmös fritidshem. ett första mål bör vara att 75 procent av fritidshemspersonalen har högskoleutbildning”

Utan resonemang om kostnadseffektivitet är Malmökommissionens förslag nästan oanvändbara för en seriös beslutsfattare. Det skulle vara svårare att lägga förslagen till handlingarna om kommissionen enats om fem eller tio åtgärder som är billiga och samtidigt har stor och signifikant hälsoeffekt.

Här är en nyckelpassage från Gissur Erlingssons och Anders Sundells långa inlägg i frågan (en kortversion publicerades på DN-debatt)

Medan Lärarförbundets ranking belönar kommuner som har höga kostnader oavsett resultat, belönar den här rankingen [Dagens Samhälles rankning av landets skolkommuner] kommuner som dels har låga kostnader per elev totalt sett, men också dem som lägger pengar på annat än undervisning: Andel av kostnaden som läggs på undervisning ingår som en insatsfaktor. Givet en viss resultatnivå ökar alltså effektiviteten enligt det här måttet om pengar omfördelas från undervisning till lokaler

Vad gäller Fokus kommunranking, pekar de på att förändringarna i rangordning från år till år tycks drivas av återgång till medelvärdet.

Jag skulle vilja tillfoga två mer fundamentala frågor:

1. Fokus skriver själva att indexet förändras från år till år. “Variabler läggs till och försvinner”. Varför gör man då en stor poäng av att rangordningen förändras från år till år?

I år bytte man ut skilsmässor mot bredbandstillgång, vilket är två tämligen olika fenomen. Förändringen som sådan finns det goda argument för: Det är inte självklart att låga skilsmässotal är något positivt, exempelvis om människor stannat i äktenskap där de vantrivs för att de anses skamligt att skilja sig.

Men hur mycket av de rubrikgenererande förändringar av rangordningen beror på denna metodförändring? Kan det tänkas att Habo i bibelbältet är bättre på att hålla ihop äktenskap än på bredbandstäckning?

Kommunalrådet tycks ha snarlika misstankar (ur Jönköpings-Posten 17 maj):

och – mycket riktigt – på sid 27 bekräftar Fokus Martin Ahlquist orsaken bakom Habos ras. Det är inte bara Habo som missgynnas av att skilsmässor tagits bort ur indexet:

2.  Varför lägger Fokus inte ut datafilen med alla underliggande data (likt exempelvis the Guardians data store)?

Det skulle vara en folkbildande välgärning ty då alla kunna se vilka faktorer som förklarar relativa förändringar, man skulle kunna göra nya index och det skulle snabbt visa sig hur stor betydelse metodvalen har.

(Tack till Anders Sundell som skickade mig pdf-filer från Jönköpings-Posten)