Andreas Bergh

...men i år får jag hjälp av en utmärkt artikel i Fokus. Där framgår att pensionsmyndigheten fortfarande inte tror sig kapabel att förklara för folk hur fiffgt det är med ekonomisk tillväxt:

Anledningen till att myndigheten ändå räknar utan tillväxt och inflation i sina prognoser är strikt pedagogisk.

– Skulle vi anta ett par procents tillväxt per år så skulle de flesta som är unga i dag få en pension som är högre än den lön de har i dag

Just det. Mannen som säger så är Arne Paulsson, pensionsexpert på Pensionsmyndigheten. Han vet att de flesta unga idag kommer att få en pension som är högre än den lön de har idag, och att den prognos de går ut med är inte är ett försiktigt eller ens pessimistiskt scenario, den är ett krisscenario.

Förr hade de åtminstone ett exempel med två procents tillväxt så att alla såg hur stor effekt tillväxten har på pensionen.

Men det tog de bort för de kunde inte förklara procenträkning för svenska folket - se förra årets inlägg.

F ö börjar den här bloggen bli gammal: Första gången jag skrev om detta var sex år sedan.

Jan Björklund på DN-debatt:

I dagens globaliserade värld är kunskap det allra viktigaste för vårt lands konkurrenskraft. Välståndet för våra barn och barnbarn hänger på att Sverige är ett framgångsrikt land i övergången till en starkt kunskapsbaserad ekonomi.

Floskulöst, javisst - men sådan är politiken. Den petiga skulle kunna invända att kunskap borde vara ännu viktigare i en icke-globaliserad värld, eftersom som vi då skulle behöva tillverka allt inom Sveriges gränser. Men Björklund fortsätter:

Svårigheten ligger i att vi inte är de enda som tänker i dessa banor.

Verkligen Jan? Svårigheten? Hur tror du välståndet för våra barn och barnbarn skulle påverkas om Sverige vore det enda land som satsar på kunskap?

Denna typ av argumentation förstärker bilden av globaliseringen som en tävling där vi ska vara oroliga för att Kina och Indien reser sig ur fattigdom och börjar ägna sig åt allt mer kvalificerade sysslor.

Det är fel rent deskriptivt (tack vare frihandel kan vi dra nytta av kunskap i andra länder. Det skulle värre om världen befolkades av okunniga), normativt (ur liberalt perspektiv) och sannolikt även strategiskt (eftersom det förstärker människors oro för globaliseringen).

Det är inte första gången jag gnäller om detta.

Bloggen forskarfeministen (Christine) påtalar att Annica Dahlström (aktuell pga avgång) inte forskat om könsskillnader i hjärnan, utan mestadels om vävnader. Eftersom Dahlström ofta framställs som en forskningsauktoritet i frågan om biologiska könsskillnader, är detta intressant att veta. Men Christine  skriver också:

en forskare är enbart expert på det ämne hen forskar i/om.

Det är en vanlig hållning: Folk som ogillar Stiglitz åsikter om globaliseringen brukar påpeka att han fick priset för forskning om något helt annat. Fler exempel finns.

Men stämmer det? Jag är tveksam – av två skäl:

1. Det finns forskare som inte ens är experter på det ämne hen själv forskar om. De kan sägas vara experter på sin egen forskning, men har inte prioriterat att skaffa sig en överblick över ämnet som helhet. Jag har läst många artiklar som har intressanta resultat och en övertygande metod, men där författarna inte ansträngt sig märkbart för att sätta den egna forskningen i kontext eller ta reda på varför resultaten skiljer sig från andra som studerat exakt samma ämne.

2. Det går utmärkt att läsa in sig på vad forskningen säger utan att själv ha forskat. Det underlättar nog att ha forskat på åtminstone något område, men vissa lyckas utan att ens själva vara forskare.

Således: Idealiskt borde en forskare vara expert, inte bara på sådant hen själv forskat om. I praktiken är det inte ens säkert att forskaren kan sätta den egna forskningen i ett begripligt sammanhang.

(NB: inlägget är INTE tänkt som vare sig ett försvar eller kritik av Dahlströms skriverier om könsskillnader eller Stiglitz dito om globaliseringen)

Jag börjar äntligen landa i mitt projekt att begripa finanskrisen och hanterandet av densamma. En slutsats är att frågan om krisen var marknadens fel eller politikernas är felställd. Krisen var inte en fråga om marknad vs politik eller höger vs vänster. En mer relevant konfliktdimension är en finansiell och politisk elit vs alla andra.

Ska försöka skriva något mera samlat, men länkar här ytterligare två pusselbitar:

1. En artikel om en psykologisk studie som

finds that people are strongly motivated to perceive the socioeconomic system they live under as fair and just, and links this pro-status-quo impulse with a reluctance to protest against the Wall Street bailout.

2. En Econtalk-diskussion med Simon Johnson om slutsatserna i boken 13 bankers. Jag delar Johnsons analys, men har inte funderat klart på hans slutsats:

Johnson argues for capping the size of banks in order to reduce the danger of systemic risk and the too-big-to-fail excuse for bailing out banks.

Uppdatering: Via Niclas kommentar hittar jag följande bild från Mario Rizzo, som tycks göra en snarlik analys:

Trots att den publicerades dagen före julafton, har DN-artikeln om skattereform gett vissa avtryck. Aningen oväntat är centerpressen positiva – en ledare i skånskan, Norra Skåne och Laholms Tidning:

I all sin enkelhet tycker jag att det är ett briljant förslag. Det blir billigare att anställa, tjänstesektorn får extra skjuts och vi dämpar lite vår överdrivna prylkonsumtion. Dessutom tror jag faktiskt lite dyrare mat vore utmärkt, med tanke på att alltfler människor bokstavligen håller på att äta ihjäl sig.

Även Eskilstuna-kuriren är positiv, och begrep syftet med siffrorna:

De 30 procenten och de 70 miljarderna ska tas för vad de är – en sorts exempel för att visa kapaciteten i en sådan skatteomläggning. Den politiska verkligheten är som bekant något annat. Där finns opinioner, fördelningseffekter, partikäpphästar, historiska låsningar.

Bland bloggarna märks min forne Lundakollega Mattias Lundbäck, som föreslår att momsintäkterna används till en sänkning av kapitalskatten till 15 procent och en motsvarande nedtrappning av ränteavdragen (apropå historiska låsningar ;-)

Ett antal nyhetssajter (Avanza, DI) kablade ut följande miniversion:

Medan mängder av "prylar" blivit billigare har det blivit dyrare att anställa människor. Andreas Bergh, nationalekonomi i Lund, föreslår därför i en debattartikel en skatteväxling med höjd moms och sänkt inkomstskatt. En momssats på 30 procent skulle ge 70 miljarder kronor i högre skatteintäkter om året. (DN)

Lite längre på DI-mobil.

Förslaget har även kommenterats av folk på vänsterkanten. Petter Larsson skriver:

Jag har försökt lyfta detta då och då med olika vänsterpolitiker, som för det mesta håller med, men som ändå säger att de inte har någon långsiktig plan för hur man ska hantera det skattemässigt.

Enda kritiska inlägget jag hittat är från Marknadsliberalen, som avslutar:

Effekten på arbetslösheten kan till och med bli negativ av Berghs reform om man som Bergh föreslår sänker skatten för höginkomsttagare och kompenserar det för låginkomsttagare med höjda bidrag då det försvagar incitamenten att komma i arbete.

Denna poäng – liksom det mesta i inlägget – är bara korrekt under vissa förutsättningar. Jag var noga med att nämna barnbidrag och flerbarnstillägg som exempel på höjda bidrag just för att dessa inte är inkomstprövade och inte skapar ökade marginaleffekter vid övergång till arbete.

Det finns säkert anledning att återkomma till kritiken mot förslaget, inte minst efter att jag senare i vår brett ut frågan i en bok som Peter Santesson donar med.

På Southern Economics Association för några veckor sedan, talade Bill Easterly, författare till The White Man’s Burden, under på rubriken “Does Development Economics Cause Economic Development?”.

Easterly inledde med att beskriva två idéer tänkta att hjälpa fattiga länder:

1. Karusellen som också är en vattenpump. När barnen leker på karusellen, pumpas vatten upp från marken och lagras för senare behov.

2. Lyxkaffe från Rwanda. Istället för att exportera billigt kaffe utan särskilda varumärken (med mycket små vinstmarginaler), skulle Rwanda ge sig in på marknaden för finkaffe med varumärken (med enorma mark-ups).

Easterly frågade publiken (ekonomer) vilken idé de trodde mest på. Nästan alla trodde mest på karusellpumpen, som onekligen kan låta som en mycket smart idé.

I själva verket har karusellpumparna visat sig vara en dålig idé: Barnen tycker inte om att leka på dem – förutom när det kommer dit fotografer (bilder). När fotograferna gått hem, slutar barnen leka. Byns kvinnor får då knuffa runt en karusell för att få vatten.

Som pump betraktad, är karusellen dålig, dyr och svår att reparera. Projektet har fått mängder av kritik: Exempel här, här, samt en artikel i the Guardian.

Problemet är enligt Easterly inte bara att pumparna floppade. Ett större problem är att det tog tio år innan problemen blev allmänt kända. Prestige var viktigare än faktiska effekter. Pumparna fick Världsbankens “Development Marketplace award” år 2000. Laura Bush invigde pumpar i Zambia under pompa och ståt. Youtube-sidan finns kvar, och den siktar ganska högt:

Find out in 30 seconds why the unique PlayPump Water System provides a fun and sustainable solution to the global water crisis in Africa

Kaffet då?

Enligt Easterly funkar det riktigt bra. Och mycket riktigt: 200 kronor kilot på prisjakt.nu. Intressant nog kom idén att exportera finkaffe efter en analys utförd av Enhanced Integrated Framework, som beskriver sig så här:

The EIF is a multi-donor programme, which supports LDCs to be more active players in the global trading system by helping them tackle supply-side constraints to trade

Jämfört med karusellpumparna var alltså kaffeidén mycket billigare och mycket bättre. Men båda idéerna kom alltså ur biståndsprojekt. Vad lär vi oss av detta?

Ett inlägg i våras, “Funderingar kring dollarn”, innehåller en hel del kul. Signaturen Noa uppmärksammade mig på Bitcoin, den digitala valutan som genom en algoritm skapar en förutsägbar penningmängdsökning, och därmed skulle kunna vara stabilare i än euro, dollar och guld.

I Wireds decemberutgåva kan nu läsas om Bitcoins uppgång och (förmodade) fall:

Not only did bitcoin’s public ledger seem to protect against fraud, but the predetermined release of the digital currency kept the bitcoin money supply growing at a predictable rate, immune to printing-press-happy central bankers and Weimar Republic-style hyperinflation.

Så långt allt väl. Men var ska man lagra en virtuell valuta? USB-stickor och hårddiskar går ju sönder och tappas bort. Återstår då molnet, något som inte var utan problem:

By summer, the oldest wallet service, MyBitcoin, stopped responding to emails. It had always been fishy—registered in the West Indies and run by someone named Tom Williams, who never posted in the forums. But after a month of unbroken silence, Wagner, the New York City bitcoin evangelist, finally stated what many had already been thinking: Whoever was running MyBitcoin had apparently gone AWOL with everyone’s money.

Jag har svårt att se hur denna den digitala ålderns guldmyntfot kan slå igenom i stor skala.

Åter till de existerande valutorna: Andreas Cervenka skriver i SvD om euron och dollarn. Jag tycker mig skönja en del av de tankegångar jag hade i våras:

Enligt EU:s fördrag får ECB inte låna ut pengar till länder. En självklarhet för några år sedan. När tyskarna påpekar det idag betraktas det som en pervers form av paragrafrytteri. … I USA har det redan gått betydligt längre. Där har Federal Reserve länge varit den amerikanska statens viktigaste finansiär och äger betydligt mer statspapper än Kina. … under finanskrisens första fas bidrog [Federal Reserve] med totalt 16 000 miljarder dollar i olika former av korta nödlån och andra krediter till banker och företag över hela världen.

Min tanke i våras var att inom EU är reformtrycket större, och benägenheten att ta till sedelpressen mindre än i USA. Min prognos att euron skulle stärkas mot dollarn har dock knappast uppfyllts. Nu talar ganska mycket för att EU-eliten hittar på ett sätt att skapa euro i mycket rask takt.

Kanske har Lawrence H. White rätt: Titeln på hans papper i senaste Cato-journal är

A Gold Standard with Free Banking Would Have Restrained the Boom and Bust

I korruptionens gränsland är det lätt att hitta vissa mönster. I DN berättar vänsterpartister om en avknoppning till underpris: Landstingets läkare fick köpa för en dryg halvmiljon, sålde sedan för 20 miljoner till Capio.

Förskingring, tycker vänsterpartisterna. Tveksamt – men det är utan tvekan en anmärkningsvärd syn på hur vinsten ska fördelas mellan läkarna, Capio och skattebetalarkollektivet.

I höstas avslöjade Skånska dagbladet en isomorf historia i Lund. Även denna gång blir vänsterpartister arga – fullt begripligt.

Ett aningen annorlunda fall: I DN – på samma sida nätet – berättas även om hemtjänstchefen som såg till att en släktings företag fick intäkterna från de kommunalt betalda julklapparna till de anställda.

Mycket kritik mot den gemensamma EU-valutan i dessa tider. Men det är inte uppenbart att situationen utan euron hade varit att föredra - detta är budskapet i en artikel jag fått ur mig på SVTs debattsida.

Ett utdrag:

När Sverige diskuterade euron inför folkomröstningen 2003, hävdades på nej-sidan att kriterierna i stabilitetspakten tvingar fram en nyliberal ekonomisk politik med nedskärningar i den offentliga sektorn. Idag är det istället de länder som under lång tid brutit mot reglerna som tvingas göra kraftiga nedskärningar. På så sätt var alltså valutaunionen varken felkonstruerad eller nyliberal. Problemet var bara att länderna inte höll sig till reglerna.

[Förtydligande: Employment för natives är på Y-axeln, utlandsfödda på x-axeln]

Sverige klarar sig inte så bra när man jämför sysselsättningsgrad bland infödda svenskar och utlandsfödda – men Danmark är ännu sämre, trots en mer flexibel arbetsmarknad.

Här har vi således en tänkbar uppsatsidé: Skapa ett mått på “integration”, dvs skillnaden i sysselsättningsgrad. Förklaras skillnader mellan länder främst av arbetsmarknadsflexibilitet (OECD har ett index för detta), rasism/främlingsfientlighet (finns flera användbara mått på detta i world value surveys), eller något annat (skatter, socialförsäkringar, hemspråkslagstifting…)?

När det gäller formella och informella institutioner, institutionell förändring och sociala normer, har denna episod fler bottnar än jag ids reda ut nu:

Domare i USA är arg på sin dotter för att hon laddar ner illegalt. Dottern tycker inte det är något att oja sig över. Domaren tar fram livremmen och straffar henne (!). Dotter filmar bestraffningen och lägger ut den på nätet när det är dags att återvälja fadern som domare.

Ajour rapporterar, och har ett intressant tillägg: Barnaga är tillåtet i alla USAs delstater. Men hur betydelsefullt är det egentligen?

Mer i Huffington Post och Forbes.

Medicinare vid Lunds universitet meddelar att pendling tycks vara dåligt för människors subjektiva hälsa. Den som läser pappret noga, ser dock att resultaten tycks drivas av kollektivtrafik, inte av bilpendling.

Detta kommenteras av en forskarna så här:

- En förklaring till skillnaden mellan bil- och kollektivtrafikpendlare kan vara att långdistanspendling med bil, i alla fall i Skåne, kan erbjuda en viss möjlighet till avkoppling. Men det kan också delvis bero på att den grupp som pendlar långt med bil företrädelsevis är män med hög inkomst, en grupp som generellt sett uppger att de är vid god hälsa, menar Erik Hansson [min fetning]

Förklaringen förbryllar. Har de verkligen inte korrigerat för kön och inkomst? Här är abstract, här är hela pappret. Visst har de korrigerat för inkomst och hälsa (med mera). Skillnaden mellan bil och tåg/buss beror alltså inte på denna uppenbara självselektion.

En rimligare hypotes är resultatet är korrekt: Det är mer stressande att pendla kollektivt till jobbet än att köra med egen bil. Studien bygger på en enkät bland 21 000 skånska pendlare, och även om Skånetrafiken naturligtvis fungerar finfint i alla väder, kan jag tänka mig att bilen ger en känsla av kontroll som inverkar positivt på subjektiv hälsa.

Varför Erik Hansson bortförklarar ett av de intressanta resultaten i studien (på ett sätt som får studien att framstå som heltokig, vilket den alltså inte är), kan man bara spekulera kring.

Författarnas egna slutsatser av studien:

This further demonstrates the need to consider the negative side-effects of commuting when discussing policies aimed at increasing the mobility of the workforce. (s. 21)

(Författarna: Erik Hansson, Kristoffer Mattisson, Jonas Björk, Per-Olof Östergren  och Kristina Jakobsson. Tipstack till Therese.)