Andreas Bergh

Steve Pinker har kommit ut med en ny bok: The Better Angels of Our Nature, här omskriven i the Guardian. (tipstack till Niclas!)

Budskapet: Världen blir allt fredligare. En central källa för påståendet tycks vara Manuel Eisners forskning. Eisner har bl a beräknat risken att bli mördad i flera europeiska länder, på basis av gamla källor som i sin tur bygger på data från enskilda städer i dessa länder. Eisner menar dock att trenden är entydig. Jag har dristat mig till att göra ett stapeldiagram av hans tabell:

Källa: Eisner, M. (2003). Long-Term Historical Trends in Violent Crime. Crime and Justice, 30, 83-142

Den skeptiske fnyser sannolikt åt dessa data. I ett senare papper gör dock Eisner det kluriga att enbart kika på konungamord. Här är data betydligt säkrare även långt tillbaka i tiden, och trenden tycks vara den samma: Kungar löpte betydligt mindre risk att bli mördade förr (vilket naturligtvis inte säger något om risken för mord i allmänhet).

Eisner, M. (2011). Killing Kings: Patterns of Regicide in Europe, AD 600-1800. The British Journal of Criminology, 51, 556-577.

Pinker tar i rejält när han lanserar boken i Wall Street Journal (‘We believe our world is riddled with terror and war, but we may be living in the most peaceable era in human existence’). Den som tycker 1900-talet var våldsamt får svar på tal (ur Guardian-recensionen):

Pinker argues that the violence of the 20th century is best understood as a series of random spasms rather than part of a trend. The two world wars were essentially freak events, driven by contingency and in some cases lunacy: a bit like the killings on Utøya magnified a millionfold. They do not reflect the default condition of mankind. The evidence for this is the third part of Pinker's case: look at what has happened since 1945, as the world has become immeasurably more peaceful on almost every count.

Ang Eichengreens nya bok: Det borde inte går att motstå en flygplatsbok med undertiteln “The Rise and  Fall of the Dollar and the Future of the International Monetary System” – men för den tidspressade finns en Econtalk podcast jag lyssnat till med intresse, två gånger faktiskt.

Jag tycker att intervjuaren (Chicago-ekonomen och Café Hayek-bloggaren Russell Roberts) ger motfrågor och resonemang som i vissa fall är bättre än Eichengreens svar.

Exempel: 24 minuter in i intervjun. Roberts ifrågasätter varför det skulle vara ett problem att Kinas agerande (högt sparande, låga löner och billig valuta) låter amerikaner konsumera billiga importerade varor. Vissa menar att detta är ett otyg eftersom det skapar deflation i USA, men Roberts påpekar (i mina ögon helt korrekt) att effekten är en relativprisförändring – inte deflation:

När “made-in-China-varor” blir billigare, borde andra varor bli dyrare, och inget deflationsproblem finns. Roberts frågar Eichengreen “What am I missing?”, och får svaret:

You’re missing the importance of aggregate demand.

E. menar att det förvisso är bra för amerikanska konsumenter att platt-TV-apparater blir billigare pga Kinas agerande, men sedan kommer det igen:

…but, as the argument goes – and I think it has some merit – we also have a problem of aggregate demand, ie demand for american goods, in order to get employment growing. … China is diverting demand towards its own exports, leaving less work for americans.

Omedelbart efter detta påpekar E. dock att detta bara gäller på kort sikt, att amerikaner borde utbilda sig, spara och investera. Han avslutar resonemanget lite halvt insinuerande:

I’m not blaming american unemployment on China – but their policies don’t help.

Som jag ser det är det två omständigheter nämns förvånansvärt sällan i denna diskussion:

1. Kinas agerande har frigjort resurser i USA. Högt sparande och billiga varor har gjort det möjligt för amerikaner att leva över sina tillgångar (E. använder faktiskt just den formuleringen). Nyckelfrågan är varför dessa resurser blev konsumtion snarare än investeringar (lämpligen i sektorer där USA har en komparativ fördel även med Kinas nya agerande).

2. Kinas strategi bygger på ett mycket säreget politiskt system med betydande inslag av förtryck, som under lång tid gjort att landet haft nästan oändligt mycket billig arbetskraft. Det är förbluffande att så många analyserar makroekonomin utan att beakta den politiska sidan. Om Kina demokratiseras och konkurrerande fackföreningar tillåts, lär lönerna stiga snabbt.

Var ska då de billiga TV-apparaterna tillverkas?

Som noterats tidigare har Richard Floridas teorier om den kreativa klassen tidigare fått kritik av Harvard-ekonomen Ed Glaeser. Men det är ju inte helt lätt för en akademiker att surmulet kritisera en flygplatsbok som säljer som smör med hjälp av regressioner med ytterligare kontroll variabler: Man uppfattas en smula som en avundsjuk glädjedödare.

Så Glaeser bestämde sig uppenbarligen för att skriva sin egen flygplatsbok:

Richard Florida nämns endast en gång, på sid 260.

Glaeser skriver att vissa - Florida exempelvis - menar att städer växer om man bygger så att hippa 28-åringar trivs där. Glaesers invändning är att då kanske inte äldre trivs där, och det finns fler äldre än yngre. Det känns som en ganska tunn invändnig, mycket mer simplistisk än hans pm från 2004.

Blir Glaesers nya bok en framgång? Tveksamt. Undertiteln "How Our Greatest Invention Makes Us Richer, Smarter, Greener, Healthier, and Happier" känns alledeles för optimistisk för det...

Utan dagstidning blir det Journal of Economic Literature till frukosten. I nummer 2-2009 skriver Emily Oster om en ny flygplatsbok i freakonomics-genren:

Econopower: How a new generation of Economists is transforming the world av Mark Skousen.

Till skillnad från Freakonomics som mest handlar om författaren Levitts egen forskning, och Nudge som fokuserar på vissa policyimplikationer, handlar Skousens bok om allt möjligt. Eller som Oster uttrycker det:

... a hodgepodge of investing advice, discussion of Freakonomics-like  research,  attempts  to understand important questions in economic growth, and a liberal sprinkling of libertarian proselytizing

Läsande Osters recension [jo, man får skriva så!], slår det mig att det finns ett intressant fenomen i freakonomics-böcker: När författaren huvudsakligen  redogör för mainstream-synpunkter och okontroversiell forskning som de flesta ekonomer skulle hålla med om, men i något enstaka kapitel eller avsnitt kastar in sina egna käpphästar som vore de lika okontroversiella som teorin om komparativa fördelar. [Kan vi ge fenomenet ett bra namn?]

Exempel: Skousens diskussion om brottslighet bygger exempelvis mestadels på en viss John Lotts skriverier och slutar med följande:

"All this confrms a long-standing legal principle in America: People should have the constitutional right to own a gun for self-protection” (p.  111)"

Om detta skriver Oster:

... because Skousen has not personally engaged with this literature, there seemed a real opportunity for an outside perspective to lay out the literature and comment on the arguments from all sides. Instead, the book completely  ignores most  of  the  relevant  papers  and contents  itself  with  a  discussion  of  John Lott’s work, which  is  interesting but controversial, and ends with  an essentially political  statement that really doesn’t seem to follow from the preceding discussion.

Hursomhelst: 148 pix på Bokus. Inte särskilt dyrt.

Uppföljaren till Freakonomics är ute sedan ett tag: Superfreakonomics. Har själv bara läst första kapitlet, i likhet med den här statistikern, vars inlägg är läsvärt, inte som en sågning, snarare för en rad nördiga redaktörsliknande kommentarer:

p.29 -- "At least 3 of the 160 prostitutes who participated died during the course of the study." Don't use the phrase "at least"! It sounds sloppy, and it is sloppy as "at least 3" includes "everyone". This is a documented study with a small sample; they should know exactly how many died. 

...

p.33 -- A table of sex acts and their average prices. It's important to establish the sample sizes underlying the average prices. The researcher documented 2,200 sex acts, and the least frequent act accounted for 9% of those, so about 200 acts. To establish the margin of error around those averages, I'd also need the spread of the individual prices.

Icke desto mindre: Det verkar saknas gedigna källor för en del av kapitlets mer kontroversiella påståenden, inklusive

"women used to have shorter life expectancy than men"

och 

"a Chicago street prostitute is more likely to have sex with a cop than to be arrested by one"

Lästips: Prospect magazine. Köpes lämpligen på brittiska flygplatser.

I senaste numret: James Harkin gör en genomgång av 2008 års stora idéer bland non-fiction böcker:

if Gladwell was this year’s icon and Nudge its most successfulbook, “mass collaboration” was certainly the buzz idea.

 

Mass collaboration alltså. Exempel på böcker som nämns:

Clay Shirky: "Here Comes Everybody" an exposé of how internet-based collaboration changes everythingfrom encyclopedias to campaigns against paedophilic priests skriver Harkin. Vidare:

Jeff Howe: "Crowdsourcing". Smart namn - men mer än inspirerad av Surowieckis Wisdom of Crowds.

Klimatfrågan nämns också:

Greenness was big too, especially with Thomas Friedman’s "Hot,Flat and Crowded", a more urgent book than its wildly successfulpredecessor. It argues that environmental fatalism sets back the causeof planet-saving, while muscular enviro-capitalism can rebootAmerica’s economy.

och tack vare finanskrisen falnade freakonomics-trenden en smula:

The trend for Freakonomics-influenced pop economics tracts finally tanked, only to be replaced by those about economics proper. The credit crunch favoured farsighted number crunchers, prime amongthem Yale’s Robert Shiller, whose "The Subprime Solution" cameclose to predicting the financial crisis.

Etta på Dixons topplista just nu: Outliers - The story of success av Malcolm Gladwell.

På 6e plats: The logic of life av Tim Harford.

Uppenbart är att båda nu surfar på tidigare framgångar med Blink, The tipping point resp The undercover economist. Gladwells bok verkar gles och handlar om hur man blir rik, så den fick stå kvar på hyllan.

I Harford har jag läst kapitlet om städer, som jag hoppades skulle innehålla lite kritik av Richard Florida. Ingalunda.

Istället stod där att att det är dyrt i New York för att många vill bo där, att många vill bo där för att många bor där, och att internet inte betyder att städer kommer att försvinna. The world is spiky.

Inte ens omslaget är särskilt snyggt.

En trevlig aspekt av McNeill & McMeills bok, The Human Web, är att de använder ett språk som gör världshistorien begriplig för såna som jag: rationalistiska samhällsvetare.

Väldigt tidigt slår de fast att utvecklingen går framåt genom att människor lyckas lösa collective action problems. Dessutom påpekas att samarbetet ofta går ut på att skapa arbetsdelning som i sin tur gör samhället ojämlikt:

The ultimate basis of social power is communication that sustains cooperation among people. [...] If a cooperative framework can be maintained, the larger the web gets, the more wealth, power and inequality its participating populations exhibit. (p. 5)

Samarbete skapar alltså ökat välstånd och ojämlikhet samtidigt. Ojämlikhet uppstår

• inom den samarbetande gruppen, givet att det man samarbetar kring är någon form av arbetsdelningsprincip (ex demokrati, marknadsekonomi, planekonomi), och
• mellan den samarbetande gruppen och andra grupper, eftersom olika grupper kommer att lyckas olika bra.

Samarbete för att vinna.