Den svenska arbetsmarknaden fångad i en forumtråd

Den här tråden på familjeliv.se säger en hel del om den svenska arbetsmarknadspolitikens misslyckande. Den inledande frågan lyder:

Min man är arbetslös för första gången och går just nu på a-kassa. Då han hatar att vara arbetslös sökte han alla jobb som var möjliga, oavsett om han ville ha dom eller ej. Var nu på intervju och fick ett jobb. Fick dock veta att lönen var på 100 kr/h. Vi fick en chock. Hans tidigare arbeten har alltid gett ca 16.000 efter skatt. Det här är inte en lön vi kan överleva på. Han får ut bra mycket mer än så på a-kassan, plus att han då är hemma med vår dotter vilket ger lägre dagistaxa, ingen bensinkostnad, lägre matkostnad och mycket lägre värmekostnad då han eldar i kaminen hela dagarna. När han nu börjar jobba kommer värmekostnaden stiga med flera tusenlappar per månad (vi har el-uppvärmning). Det här är definitivt inte hållbart. Hade vi vetat lönen tidigare hade han aldrig sökt jobbet. Dessutom gör den dåliga lönnen att jag inte kan gå ner i tid på mitt jobb, vilket gör att vår dotter på 1,5 år måste gå mer än heltid på dagis då vi har långa restider. Får man säga nej till ett jobb eller förlorar man a-kassan då?

Nyckelord: Incitament, marginaleffekter, topping-up, transparens, godtycke, informationsasymmetrier och, naturligtvis, arbetsutbudets korsinkomstelasticitet.

På slutet dyker även upp ett resonemang om normer:

Om han kör en fuling, d.v.s. säger till ams att det var arbetsgivaren som drog sig ur, och därmed fortsätter få ersättning, vad är det värsta som då kan hända?

Esping-Andersen om välfärdsstaten

Inledningen till The Welfare State and Redistribution av Gosta Esping-Andersen and John Myles:

Because it taxes and spends, the welfare state is by definition redistributive, but this does not automatically entail that it creates more equality. A quick historical glance at social reform will dispel of any notion that the welfare state was pursued for egalitarian reasons. Its foundations were typically laid by conservative reformers who, like Bismarck, sought primarily to reproduce, rather than to alter, prevailing social hierarchies.

Läs hela pappret här.

Löneandel och ekonomisk frihet: Ett väntat (?) samband

Google scholar har börjat ge mig personliga rekommendationer. Algoritmen menade att jag skulle finna detta nya working paper intressant, och det är svårt att protestera:

Young, Andrew T. and Lawson, Robert A., Capitalism and Labor Shares: A Cross-Country Panel Study, 1970 to 2010 (January 1, 2013).

Författarna börjar med att konstatera att löneandelen av BNP (y-axeln i diagrammet, i snitt 42% i deras data) samvarierar positivt med ekonomisk frihet  (Fraser-institutets mått, snitt: 6,1) på landnivå:

Sedan kör de fixed effect-regressioner, laggar och instrumenterar och har sig, med 90 länder under 40 år. Deras slutsats:

Större offentlig sektor tycks ge högre löneandel. Men det gör ökad frihandel (EFI4) och avregleringar (EFI5) också. Effekten är stor:

We report that a standard deviation increase in the economic freedom of the world (EFW) index is associated with about a 15 percent increase in a country’s labor share. 

De avslutar pappret som följer: 

Both inside and outside of academia, many continue to believe that capitalism favors capital; that economic freedom leads to the exploitation of labor. To our knowledge, we are the first serious empirical evaluation of this most fundamental aspect of classical political economy. Our results suggest that the institutions of economic freedom have a robust positive relationship to the share of a country’s income that gets paid out in the form of wages, salaries and benefits to labor. There is no evidence that, in terms of income shares, capitalism favors the capitalist.

Här känner jag mig nödgad att anmärka en smula på terminologin, då det per definition känns orimligt att kapitalism inte skulle gynna kapitalägare. Index för ekonomisk frihet är däremot ett bra mått på graden av konkurrens i en ekonomi (i synnerhet gäller det de dimensioner som författarna finner spelar roll: regulation of credit, business and labor samt freedom to trade internationally)

Ökad konkurrens tycks alltså leda till minskad vinst för kapitalägarna. Om någon nu trodde något annat.

Kimmo Eriksson och bristen på replikationsstudier

Kimmo Eriksson lyckas pricka in två av mina favoritkäpphästar i samma blogginlägg: att inte bli imponerad av en analys bara för att den är matematiskt formulerad och behovet av replikationsstudier:

Mitt intryck är att här finns områden där bara en liten minoritet av forskarna har tillräcklig matematisk kompetens för att formulera matematiska modeller, och – vad värre är – bristen på matematisk kompetens hos övriga forskare gör att de inte ens vågar ifrågasätta värdet av minoritetens matematiska modeller.

samt

Sensmoralen är att coola forskningsresultat från enstaka studier måste betraktas (minst) samma skepsis som mindre coola resultat från enstaka studier. Det är först när fenomen låter sig upprepas i oberoende studier som de egentligen är värda att litas på.

Rörande bristen på replikationsstudier tror jag förklaringen är enkel, i varje fall inom nationalekonomin. Om vi utgår från att de flesta resultat som publiceras faktiskt går att replikera, är risken stor att resultatet blir svårpublicerat: det där visste vi ju redan!

När replikationen misslyckas, riskerar man göra sig ovän med både författarna till ursprungsartikeln och tidskriftsredaktörerna där den publicerades.

Med dessa incitament är det inte konstigt att de flesta väljer helt nya forskningsfrågor. Det är heller inte konstigt att de försök till replikation som trots allt görs ofta tolkas som försök att vara jobbig eller att försök falsifiera resultat man inte gillar.

Jag har tänkt ut en (del)lösning också: Någon borde starta Journal of replication studies and robustness analysis inom nationalekonomin.

(med någon menar jag såklart någon annan ;-)

Om Zarembas artikel och likheten mellan sjukhus och universitet

Zaremba har tagit till orda – mångorda skulle man kunna säga – om läget i vården. Det är befriande att läsa en text om New Public Management skriven av någon som insett att de absurditeter som beskrivs har mer med planekonomi att göra än med den gängse syndabocken nyliberalism.

Ett exempel:

Året 2011 besvarades de flesta samtal till vårdcentralerna inom ett par minuter [eftersom ett politiskt beslut fattats om att husläkarna med vite om de inte lyfter luren inom 1,5 minut] Detta bokfördes som ett stort framsteg för produktiviteten. Samma år fick 200 svenskar hos vilka man upptäckt prostatacancer med metastaser vänta över en månad från det att diagnosen ställdes tills de fick besked. Därefter fick några vänta i tre månader på behandling, andra i ett halvår.

Zaremba anspelar skickligt och raljant på den enkla insikten att man får vad man betalar för, och följaktligen spelar internpriserna stor roll för verksamheten:

Hembesök är produkt 29A08. Men för en nyopererad som biter personalen två korridorer härifrån har vi inte fått någon produktkod.

Det obehagliga som antyds mellan raderna inses genom att jämföra med motsvarande fenomen inom högskolan:

När lärosäten betalas utifrån antal studenter som antas och hur många som tar sina poäng, kommer många att antas och det blir lätt att ta sina poäng. Studenternas kunskaper mäts emellertid inte.

Naturligtvis står det inte så i något policydokument, och naturligtvis stretar många lärare emot. Men andra följer minsta motståndets lag, och någon slutar i protest (som Dennis Töllborg gjorde här.) Fenomenet har diskuterats tidigare (här och  och här).

Det obehagliga med Zarembas artikel, är parallellen mellan universitetet och sjukhuset:

Det enklaste sättet för ett lärosäte att bli av med en strulig och jobbig student, är att godkänna henom. Det enklaste sättet för ett sjukhus…

Norberg, Bergh och Mitelman om euron, 2012

McKay om EMU år 1999

1999 publicerades en artikel av statsvetaren David McKay, som (enkelt uttryckt) redogjorde för vad nationalekonomer ansåg krävas för att en gemensam valuta skulle fungera, och kopplade ihop detta med statsvetenskaplig forskning som sade att  det kommer inte att hända, med mindre än att det uppstår en enorm legitimitetskris.

Abstract:

This article synthesizes a large body of work in applied economics on the likely effects of European Monetary Union with an established literature in political science on the political sustainability of intervention by central or federal authorities in the economies of diverse nations, states or regions. Three possible economic scenarios resulting from EMU are identified - fiscal centralization, monetary discipline and loose money. The greatly enhanced central role implied by the first two would be difficult to legitimize in the context of the absence of a European citizen identity or party system. Historical precedent suggests that, in democracies, both central redistribution in social spending and retrenchment of established social programmes are facilitated by jurisdiction-wide political parties. The loose money scenario, while viable in most member states, would be unlikely to be acceptable in Germany. The article concludes, therefore, that all three scenarios most often predicted by the economics literature carry with them a risk that they will be difficult to sustain politically.

Det låter onekligen som en insiktsfull artikel. Kanske ångrar författaren att han lade in en typisk brasklapp på slutet:

But the purpose  of  this  article has  not been  to  demonstrate that EMU  is  politically doomed. It  has been, rather,  to show that  all of the scenarios most often predicted by  economists  hold with  them  serious risks that they will  not be  considered legitimate by  the mass publics  of  the European Union.

En annan möjlighet är dock att McKay om några år är ganska glad att brasklappen lades in. Vilket påminner mig om att våren blir spännande…

Källa: McKay, D. (1999). The Political Sustainability of European Monetary Union. British Journal of Political Science, 29, 463-485.

Om löne- och vinstandelen i ekonomin.

Tänkte lägga en liten del av söndagskvällen på att leta fram vad olika källor säger om löneandel vs vinstandel i den svenska ekonomi. Hittade snabbt detta utmärkta inlägg av Erik Bengtsson, doktorand i ekonomisk historia. Intressant nog skrevs det i augusti förra året, och uppdaterades nyligen med den här bilden (från 2002):

För att komplettera med vad som hänt sedan dess, kan man kika på den här excel-filen från konjunkturinstitutet och få följande uppgifter rörande “Justerad vinstandel exklusive små- och fritidshus”

1993: 34,4 procent

2003: 30,7 procent

2012: 31,6 procent

Studeras endast tillverkningsindustrin, finns den här serien från Edvinsson, R., 2005: Growth, Accumulation, Crisis: With New Macroeconomic Data for Sweden 1800-2000. Kurvan är intressant:

Vinstkvot (%), svensk tillverkningsindustri

Således: Kikar man bara på tillverkningsindustrin och börjar serien i mitten av 1970-talet, ser det onekligen ut som att vinstandelen ökat kraftigt.

Med tanke på hur det var ställt i svensk tillverkningsindustri på 1970-talet, kan man mycket väl argumentera för att detta är något både ägare och anställda kan glädjas över.

Update on 18 feb 2013, kl 21:45 by bergh

...och alla som läst makro för John Hassler har förmodligen sett denna bild (blir större vid klick):

Om skatters incidens

Här gör Mike Konczal en enkel men viktig poäng: Eftersom bördan av en skatt i slutändan inte nödvändigtvis drabbar den som formellt åläggs att betala skatten, finns det heller inget som säger att den gruppen gynnas av en skattesänkning:

Economists love to tell people that who pays a tax is independent of who Congress wants to pay it. The "Tax These Evil Corporations Act" might fall entirely on people buying stuff from those firms instead of their shareholders[…] But suddenly when the tax is a tax credit, specifically an earned income tax credit, that tax magically goes exactly where Congress wants it to go

Konczal hänvisar sedan till Jesse Rothstein och konstaterar:

Jesse Rothstein did an estimate finding that for every dollar of EITC, a worker's wage only goes up 73 cents. That's a big capture by employers.

Orden “big” och “capture” förefaller mindre väl valda: Det är ju alltså som huvudregel fallet att skatter och skattesänkningar i jämvikt bärs tillsammans av köpare och säljare. (Finns en motsvarande siffra för jobbskatteavdraget i Sverige?)

Krugman menar att resonemanget talar för att kombinationen av EITC och minimilön gör EITC mer träffsäkert som stöd till låginkomsttagare, eftersom en minimilön hindrar arbetsgivare från att reagera på EITC med att sänka lönen.

Intuitionen för resonemanget förklaras dock bäst en bit ned i kommentarstråden på marginalrevolution.com:

It has occurred to me that the EITC without a minimum wage would be problematic. What would eventually happen would be a de facto collusion between employers and employees. There would be ‘phoney baloney’ jobs that paid very little but where the working conditions were relaxed, pleasant and undemanding. Because of the job would qualify them for the EITC, the employees wouldn’t care that they were being paid peanuts (and, in fact, they would prefer it to a higher-paid, but more stressful position), and employers, in turn, wouldn’t care that their employees had low productivity because they cost so little.

Lönesänkarna?

I kväll sänder SVT programmet Lönesänkarna. Att döma av texten på hemsidan är det retoriskt på gränsen till vilseledande. Så här står det:

Under hundra år fick varje generation svenskar uppleva påtagligt högre reallöner och en allt högre levnadsstandard. Men sedan slutet av 1970-talet har allt mindre av det växande välståndet kommit vanliga löntagare till del.

Båda dessa meningar är korrekta, men den första rör nivån på lönerna, den andra rör lönernas andel i ekonomin. De flesta mått på levnadsstandard är högre idag än i slutet av 1970-talet.

Det är emellertid helt korrekt att reallönerna utvecklades mycket dåligt från 1970-talet fram till 1990-talskrisen. Det beror på att kronan devalverades upprepade gånger under denna period – men det är ingen vild gissning att programmet kommer att framställa det som om orsaken är att de rika blivit rikare.

Det kan dock noteras att de rikaste ökat sina andelar kraftigt även efter 1995, men sedan dess har även reallönerna ökat.

Veckorna som kommer

Fr o m nästa vecka är jag gästforskare i München på CESifo, och sedan blir det konferens med Public Choice Society i New Orleans.

Mer i The Economist om Sverige

Det är mycket intressant att läsa hur The Economist beskriver situationen i Sverige:

Rosengard was once one of the programme’s proudest achievements: a high-rise development that was close to the centre of Malmö, one of Sweden’s industrial powerhouses, but surrounded by open space. Today over 80% of its population of 24,000 are immigrants. The local shops have names such as Babylon and Lebanon. Women in hijabs and headscarves cart their shopping through the freezing rain. Men sit in cafés drinking strong coffee and keeping dry. A truck sells falafel sandwiches.

 Matz Dahlberg citeras:

High immigration is threatening the principle of redistribution that is at the heart of the welfare state. Income inequalities in the Nordic countries are generally lower than elsewhere (see chart), but Matz Dahlberg, of Uppsala University, reckons that immigration is making people less willing to support redistribution.

Här kan dock noteras att Per Pettersson-Lidbom gjort invändningar (länk)

Även följande är tämligen träffande:

The biggest battle is within the Nordic mind. Is it more progressive to open the door to refugees and risk overextending the welfare state, or to close the door and leave them to languish in danger zones? Is it more enlightened to impose secular values on devout Muslims or to dilute liberal values in the name of multiculturalism? Trying to reconcile these contradictions can lead to strange results. Alarmed by reports of female genital mutilation, Nyamko Sabuni, a Swedish cabinet minister, suggested compulsory gynaecological examinations for all young girls in Sweden.