Senaste poster
Populära
« Vackert och lärorikt | Main | Ännu en bild av sysselsättningens förändring i Sverige »
onsdag
jul072010

I all hast från Almedalen

Lurvar runt i ett soligt Visby. Några axplock:

Här surnar jag till på Ali Esbati och vänsterpartiet.

Här eldar Gudrun Schyman upp 100 000. Inte så moget.

Här skriver Affärsvärlden om ekonomiklubben (kan ses här). Inte var dag det ger press att kräva utredning om ny skattereforem!

Har även skrivit på makthavare.se om en diskussion om biståndsforskning och socialdemokraternas ekonomiska seminarium. Båda grejorna var dock ganska andefattiga. (Intressant dock att Wanja Lundby Wedin numera säger rakt ut att facklig akassa är viktigt för att det håller uppe den fackliga organisationsgraden.)

Här kan man se flera intressanta seminarier från Fores "Liberala dagen". Enligt uppgift är i synnerhet seminariet "Utmanar feminismen liberalismen?" intressant.

Även Ratios seminarier kan upplevas i efterhand via bambuser här. Vid min egen övning deltog en mycket sympatisk vänsterpartist, och vid Peters övning idag syns en självironi hos Olof Johansson som jag inte sett tidigare. Och inte bara det!

Avslutar med en bild av statsvetaren Katarina Barrling Hermanssons underhållande beskrivning av interna riter inom folkpartiet. Mer finns i senaste numret av statsvetenskaplig tidskrift.


PrintView Printer Friendly Version

EmailEmail Article to Friend

Reader Comments (5)

Varför var det omoget av F! att bränna pengar? Suverän bang for the PR buck skulle jag säga, dessutom har inga ekonomiska resurser förslösats såsom sker av alla de som springer runt Almedalen och bjuder på dricka och förtäring.

Tack Schyman för att du gav din PR-budget till oss (innehavare av svenska kronor) istället för till franska vinproducenter!

Eller missar jag något? (Självklart kan ju folks bristande kunskap om pengar göra att spinnet vänds till något negativt, men det är ju en annan fråga)
7 jul | Unregistered CommenterPerS
Gav inte Schyman snarare pengar till staten än till samtliga innehavare av svenska kronor? PerS resonemang verkar ju rimligt under illusionen att penningmängden är konstant eller åtminstone ej kontrollerad av någon särskilld aktör. Men i praktiken uttökar ju staten penningmängden om prisökningar eller ens minskad inflation skulle uppmätas (enligt Riksbankens inflationsmål), och en sådan prisjustering borde ju ske om Gudrun gett pengar till innehavare av svenska kronor enligt PerS resonemang. Utan att jag kan påstå mig att på djupet förstå hur penningmängden manipuleras, så förefaller det rimligt att den som kontrollerar en valuta också har sett till att densamma är den som först får nyttja tillskottet av pengar då penningmängden ökar (eftersom pengarna är mest värda innan marknaden har anpassat prissättningen av pengar efter det ökade utbudet). Därför är min gissning att Gudrun i praktiken snarare gav pengarna till staten än till innehavare av svenska kronor.
F.ö. måste jag nog tillstå att Ali Esbati tyvärr vann debatten på Axess med dig Andreas. Inte för att jag inspireras av Vs visioner, snarare tycker jag intuitivt att din underförstådda anklagelse om populism och naivitet i avsaknaden av prioriteringar var relevant och korrekt. Ändå vann han på något sätt...

Kanske är det helt enkelt så här: de mest hållbara argumenten mot en kollektivistisk politik handlar i grunden inte om specifika prioriteringar, utan snarare om vilka organisationsformer för värdeskapande aktivitetet i samhället som är kostnadseffektiva och/eller främjar innovation på lång sikt.

Dessvärre måste all argumentation kring lämpliga organisationsformer i min erfarenhet bli så akademiskt avancerade att de blir olämpliga för formatet politisk debatt. Hayek, Schumpeter mfl är svåra nog att förstå även om man läser dem koncentrerat under hela dagar eller veckor i sträck - att folk skulle förstå så svåra resonemang efter en 5 minuters improviserad TV-debatt förefaller tyvärr som önsketänkade.

Än mer cynisk blir ett vidare resonemang om vad uppgiften i så fall blir om man vill göra det som man tror är bäst för folket i en politisk debatt. Om man tror att man har förstått saker och ting rätt, men att man inte förmår förklara sin förståelse av fenomenet för tittarna, ska man då - för att beté sig moraliskt rätt - istället för att försöka upplysa tittarna istället övertyga dem om sin ståndpunkt på undermåla grunder genom retoriska knep? Vad blir i så fall skillnaden mot att ljuga?
Jag tyckte nog ändå att Bergh hade en väldigt bra poäng i debatten mot Esbati. Jag menar, ska Lars Ohly gå in i en förhandling efter valet med hela hans digra önskelista utan varken en prioriteringslista eller förslag på var pengarna till alla åtgärderna ska komma från? Det är inte särskilt seriöst. Enligt Esbati skulle åtgärderna genomföras "på medellång sikt", vad det nu ska betyda. Om vänsterpartiet överhuvudtaget ska bli tagna på allvar som ett välfärdsparti är väl en prioritering och en idé om finansiering av välfärdsreformer det minsta man kan begära.
8 jul | Unregistered CommenterViktor
esbati är en hal jäkel :) Om "vinna" betyder att det känns bra och inte frustrerande efteråt, har jag nog bara vunnit en av mina diskussioner med honom. och det var länge sedan...
8 jul | Unregistered Commenterbergh

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
All HTML will be escaped. Hyperlinks will be created for URLs automatically.